Å så var allt som vanligt igen

Nja, inte riktigt då. Det känns annorlunda på något sätt som jag inte kan sätta fingret på.

Skönt att slippa alla sprutor. Förvisso får jag finna mig i att ställa väckarklockan en halvtimma tidigare för att ta crinonet, men så har jag den fantastiska förmågan att lätt kunna somna om igen.

Idag insåg jag att jag får cykla till och från högskolan från vårt hus. Det blir 2 mil enkel väg, men det går betydligt fortare än att ta bilen. Jag satt i värsta bilkön idag. Under långa perioder var inte ens smårull var möjligt. Kom en kvart försent, men som tur var så hade jag inte missat något som jag inte kan ta igen. Om jag cyklar får jag ju gratismotion på köpet. Jag kommer att vara försiktig och inte dra på mig mjölksyra, men annars kommer jag att se till att det går undan.

Jag känner ingenting särskilt från gårdagens ET. Det lär dröja ännu några dagar innan jag kan känna av någonting och jag borde inte känna efter så noga. Det är lättare sagt än gjort. Jag kommer att fortsätta att tempa. Kanske inte varje dag, men för att vara bättre förberedd på en besvikelse. Nu ska vi inte misslyckas den här gången. Jag ska se till att ge de allra bästa förutsättningarna för att en liten kotte ska bestämma sig för att stanna kvar.

3 dagar efter äggplock

Kliniken ringde inte på hela helgen och mitt hopp hann stiga ordentligt innan det var dags att återvända till kliniken för ET kl. 13 idag.

Morgonen inleddes med ett nätt cykelpass på ca 20 km, följt av tre timmars föreläsningar om depression. Verkligen rätt dag att djuploda i ämnet depression. Hur som helst så var det bra att skingra tankarna på annat fram tills det var dags att cykla ännu ett pass. Denna gång till våra små embryon. Hur många skulle de vara nu? En eller två, eller rent av flera?

Det visade sig att av 9 ägg hade 5 befruktats och överlevt ända till idag, dag 3. Finfina allihop. Det var nära att tårarna trillade redan här, men jag bet ihop.

Sambon och jag hade under den senaste veckan diskuterat om hur många vi skulle återföra och denna gång var vi överens. Vi tog 2 stycken och frös in de andra tre tillsammans med vår första eskimå. Den blev säkert glad över att äntligen få sällskap.

Jag och sambon tog ledigt resten av dagen, en fin dag i övrigt, och åkte hem, åt lunch och bara myste och mådde bra av dagens fantastiska händelse.

Nu börjar nästa orosmoment, men några dagar till så ska jag njuta över att åter få vara gravid. Hoppas att någon av embryona trivs och väljer att stanna kvar. Ingen skulle bli lyckligare än vi. 

Plockad och äntligen tillbaka till verkligheten

I fredags var det dags för ÄP. Som förra gången visade sig vädret från sin bästa sida medan vi åkte till kliniken. Jag var allt annat trevlig mot sambon. All ömhet i äggstockarna var som bortblåst och jag hade tillbringat mer tid kissandes på toa än vad jag spenderat sovandes i sängen. Så förutom den plötsligt försvunna ömheten i äggstockarna så var den svullna magen ett minne blott.

Vid ankomst bad jag därför att få göra ett VUL innan jag fick morfin. Tack och lov gick de med på detta och kunde genast därefter lugna mig med att alla äggblåsorna var kvar. De var till och med en mer nu. Det är alltså ingen garanti att man känner likadant inför sin andra IVF som man gjorde inför sin första.

Plocket gick snabbt. Jag hade inte samma Dr Gyn som förra gången och även om den Dr Gyn var duktig så går det inte att jämföra med dagens Dr Gyn. Helt superproffsig! Inte en gnutta blod efter avklarat äggplock. Skööönt.

Från 10 äggblåsor fick vi hela 9 ägg. Nytt personligt rekord (vi fick fem stycken förra gången).

Tyvärr gick inte återhämtningen så bra som förra gången. Jag vet inte om det berodde på att jag fick ett annat slags morfin denna gång. Fentanyl istället för dormicum.

Jag kräktes, yrade och hela kroppen verkade ha satts ur spel. En del kan nog förklaras med att jag kom dit ganska dehydrerad efter nattens kissande och medföljande sömnbrist. Så sambons planer på att vara tillbaka till jobbet relativt tidigt, liksom mina planer att återvända till högskolan, grusades fullständigt. Jag bet ihop och bad om frukost och annat som jag inte ens minns att jag sa. Till slut fick jag i mig lingondricka och en klunk te. Någon timma senare var vi tack och lov på väg hem. Jag till sängen och sambon till jobbet.

Hur som helst så är vi överlyckliga över resultatet. Ingen av oss orkade bry oss om hur det skulle gå med äggen och deras “loverboys/lovergirls” den dagen. Min föreställning på kliniken hade totalt sugit musten ur både oss och delar av personalen. ;) Hoppas att de har ork att fortsätta sin verksamhet. De är helt fantastiska. Duktiga, tålmodiga och genuint måna om ens bästa.

Nu kan vi bara att hoppas att några ägg har befruktats och överlevt till måndag då det är dags för ET.

Igår orkade vi i alla fall ut på ett löppass i skogen. Det var lugnt och tungt, men välbehövligt. Magsvullnaden har återvänt och magen är knubbigare än någonsin tidigare och ömheten i äggstockarna är tillbaka. På något sätt tycker jag det är helt ok. Jag måste vara helt tokig.

Två dagar innan ÄP

Så tog jag min sista orgalutranspruta. Jag fick en extra att ta imorse. Ikväll är det dags för pregnylsprutan och jag ser att jag i mina gömmor bara har en ynka injektionskanyl kvar. Hoppas att den fungerar. Annars får jag väl komma på något. I värsta fall får jag väl använda blandningskanylen och ögonmåtta ett lagom djup.

Annars har inga symtom tillkommit. Det är fortfarande inga tecken från vänster äggstock, men om nu VUL sa två äggblåsor där så ska det väl finnas två där också. Jag har läst om tillbakabildade blåsor och det vill jag absolut inte veta av. Hoppas verkligen att det hör till ovanligheterna.

Jag får numera stå upp när jag cyklar. Annars gör det för ont när jag passerar ojämnheter. Inte är det kul att gå på asfalt någon längre sträcka. Inte med skor med litet klack på. Inget är farligare än att jag hinner glömma bort smärtan så fort jag sitter stilla.

När det gällde mina bekännelser i ett tidigare inlägg så inser jag att jag är mer laglydig än någonsin jämfört med mina medtrafikanter. De cyklar och går mot rött ljus åt höger och vänster. Noll säkerhetstänkande och ställer till det för andra trafikanter. Det verkar som om cykelhjälm är ett universalskydd mot allehanda olyckor och att man kan slå av hjärnaktiviteten fullständigt så fort hjälmen åker på. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. I rusningstrafik är det inte läge att strunta i trafikregler. Det går snabbt och det gör ont när man råkar ut för en olycka. Om man överlever, vill säga.

Menopurdag 9 och VUL

Jag hade låga förhoppningar när jag följde med Dr Gyn in på hennes rum för dagens VUL. Jag berättade att jag inte känt någonting denna gång och att jag i bästa fall hade ett par, tre äggblåsor. Dr Gyn skrattade och sa snabbt därefter att “jag vet inte vad jag ska säga” och vände skärmen mot mig. Höger äggstock visade på flera runda, fina och jämnstora blåsor. 7 stycken över 13 mm. Vänster äggstock hade svarat sämre och där fanns bara 2 äggblåsor på ca 11-12 mm. Dessa tror jag nog kan växa till sig tills det är dags för ÄP på fredag morgon. Totalt finns alltså 9 äggblåsor att räkna med och en snabb överslagsräkning på östradiolvärdet tyder på att äggen är av bättre kvalitet än förra gången. Hoppas att det är så! Jag kunde i alla fall dra en lättnadens suck över att det denna gång inte fanns någon tendens till rymningsbenägna ägg.

Jag tänkte egentligen springa idag eftersom jag har haft så dåligt med symtom, men efter ett kort löptest på golvet så inser jag att varken boobisar eller äggstockar har lust med något mer hopp och studs förrän tidigast efter äggplock. Så nu dyker alltså symtomen upp. Skönt på ett sätt. Då vet jag ju att det händer någonting.

Jag har fått så fin och bra respons på våra funderingar om ett eller två embryon vid ET att jag tror att det räcker för framförallt sambon att fundera på fram tills det är dags för en eventuell ET. Jag har också fått ytterligare data över antal lyckade upptiningar av embryon på min klinik och med detta dystra facit på hand så finns det ingen anledning att frysa ena embryot om vi får två tredagarsembryon tillbaka.

Ett eller två embryon tillbaka - research på internet

Nu har jag snurrat omkring i cybervärlden och bland annat funnit följande text från Socialstyrelsen

“De vanligaste skälen till återföring av två ägg är kvinnans höga ålder, att paren gjort flera försök tidigare utan resultat och nedsatt embryokvalitet. Risken för tvillinggraviditet är mycket liten om kvinnan är äldre än 38 år, har gjort flera försök och har nedsatt embryokvalitet. Chanserna för kvinnor i denna grupp att bli gravida ökar med återföring av två ägg. “

Låt gå för att det felaktigt står två ÄGG istället för två embryon, men det visar ändå att till och med Socialstyrelsen är flexibel i sitt tänkande.

Surfar vidare…

Ett eller två embryon tillbaka?

Igår tog jag blodprov för mitt östradiolvärde och det visade sig vara lägre än vid min första IVF-omgång. Jag hade 3789 enheter istället för 4935. Jag vet inte vad jag ska tro. Först var jag väldigt nedstämd och det var tur att jag hade Grisen71 i sällskap när jag fick beskedet. Hon sa att det kan variera från gång till gång. Så jag får helt enkelt vänta till VULet på måndag då vi får svart på vitt hur många ägg som finns. Gårdagen var annars väldigt trevlig. Vi inledde med fika på NK eftersom vi båda behöver konfrontera just NK…-celler. Verkligen skönt att prata av sig med någon som befinner sig i samma situation.

Sambon och jag diskuterar nu antal embryon vid äggåterföring. Vi hoppas ju att det ska bli några embryon som klarar sig till ET. Jag vill absolut ha två tillbaka denna gång. På den punkten är jag bestämd. Tyvärr är sambon inte lika bestämd och vill ha betänketid och veta för- och nackdelar.

Med tanke på min ålder, fyllde ju fyrtio för någon månad sedan och det faktum att tiden rinner ut för mig i väldig fart, så tycker jag det är en dålig idé att köra på ett embryo ännu en gång. Jag har absolut inget emot en högriskgraviditet som tvillingar innebär och samtidigt så har jag svårt att alla återföringar av två embryon automatiskt leder till en fullgången tvillingfödsel. Rent fysiskt tror jag att jag klarar av en tvillinggraviditet. Jag tränar någonting fysiskt så gott som varje dag och lever hälsosamt. Ingen övervikt, snarare lågt blodtryck än högt och har inga allvarliga sjukdomar, varken hos mig eller i släkten.

Ni som vet och har bättre kunskaper om statistik vid återföringar och fullgångna graviditeter. Vad tror och vet ni? Jag och sambon är oerhört tacksamma för alla råd och tips vi kan få. I synnerhet behöver sambon få veta litet mer. Mina ord väger tyvärr inte alltid tyngst.

Nu ska jag läsa ikapp alla bloggar. Kram alla och ta hand om er denna fina majhelg!

Måndag och menopurdag 2

Igår började jag med menopursprutorna och tog mina två första hjärtformade trombyltabletter. Så nu håller jag bäst på med att hoppas att jag får samma energikick som jag fick förra gången med menopur.

Det är mycket att göra med studier och flytten har krävt en hel del tid i anspråk också. Jag kommer att köra på halvfart när det gäller både bloggandet och bloggläsandet, men jag ska försöka att se till att inte missa några viktiga händelser. Håller tummarna litet extra för Fertilitetsturist som åker till Finland imorgon. Heja! Håller tummarna för dig. Det vet du.

I vårt nya hus börjar hemtrevnaden så sakteliga ta form. Sambon flyttar förtvivlat omkring sina kartonger och sedan är jag där och flyttar på dem igen. En hörna kan väl vara fri från kartonger, tycker jag. Tids nog så kommer det att bli bra.

Vi har fått en fyrbent granne också. En riktigt stor hare, som jag kallar Bamse. Vår hyresvärd betonade på vår fråga att haren inte ingick i hans familj. Alltså har haren nyligen flyttat hit, precis som vi.

Utomhus börjar det bli riktig vår. Så härligt när allt slår ut i ljusaste grönt. Jag ska nog vara glad att jag inte är pollenallergiker.  

Bilköer och provresultat

Så var det äntligen dags att träffa Dr B igen. Tyvärr hamnade vi i en totalt kaosartad trafikstockning som drabbat hela norra storstockholms större vägar. En lastbilschaufför hade dundrat rätt in i ett brofundament intill Essingeleden och proppat igen bakomvarande trafik för flera timmar framöver. Inte gick det att komma i kontakt med kliniken heller, eftersom de inte hade telefontid vid denna tidpunkt.

Det var bara att ge upp företaget och hoppas på att få tag i Dr B nästa dag, idag. Till min glädje ringde hans assistent redan på morgonen och bokade in en ny tid åt oss. Denna gång per telefon. Tack snälla, för att det finns så flexibla och förstående läkare!

Mina provresultat visade sig vara bra förutom NK-celler som var dubbelt så många i relation till övriga leukocyter som de borde vara. NK-celler har åtminstone i djurförsök visat sig bryta ned transplanterad vävnad, vilket är relativt jämförbart med nedbrytning av “transfererat” embryo. Hälften av embryots proteiner är ju kroppsfrämmande för mina NK-celler. 

Med min stora samling NK-celler följde även litet väl höga TNF-alfa-nivåer. Dessa leder till ökad blodkoagulering och avsnörpning av de nybildade blodkärl som finns kring embryot efter att det fäst intill livmoderväggen. Dr B förklarade förloppet precis så som jag känt dagarna kring infästning och nedbrytning av embryot.

Så det blir till att starta med 2 x 75 mg trombyl så snart tanten har börjat försvinna. Uppehåll dagen innan ÄP och under ÄP-dagen.

Just nu springer jag på toa en gång i kvarten för att avgöra dag 1 i nästa cykel. Kommer hon innan kl. 18 idag så ska jag starta menopursprutandet redan imorgon kväll. Kommer hon efter kl. 18 så startar jag först på lördag.

För första gången på länge känner jag mig hoppfull igen. Visst kan en misslyckad IVF bero på flera olika faktorer, men kommer vi förhoppningsvis kunna utesluta en faktor.

Utmaning II

Hmm… Zelda har utmanat mig. Låt se…

TRE NAMN JAG GÅR UNDER                                                                                Nja, jag kan nog inte röja något med risk för att förlora min anonymitet. Gumman? Jo, det kan jag skriva ned.

TRE SAKER SOM SKRÄMMER MIG                                                                            Ibland är jag mörkrädd. Inget särskilt som skrämmer mig. Bara tanken att något läskigt ska komma krypandes upp mot ansiktet när jag sover. Egoism och storhetsvansinne

TRE SAKER DU HAR PÅ DIG                                                                                Grå tunika, vita bomullsbyxor och tofs i håret

TRE SANNINGAR                                                                                               Det jag kan komma på nu är att jag har svårt att ljuga trovärdigt, jag är periodvis mörkrädd och måste då sova med lampan tänd om inte sambon är hemma och jag är inte riktigt laglydig som cyklist, tyvärr, inte alla gånger. Inte kl. 6 en söndag morgon iaf.

TRE SAKER JAG VERKLIGEN VILL HA                                                                    Ett barn, eller helst två, men vi får vara oändligt glada om vi får ett barn. Ett arbete efter min utbildning. Den första utbildningen ledde ju inte till någonting så länge jag inte flyttar utomlands. Att mina nära och kära och jag själv har hälsan. Enkelt, men ack så viktig beståndsdel.

Å så skulle jag utmana också. Misstänker att jag är litet väl sent ute. Ska kika runt och se om någon ännu inte blivit utmanad.